Sigge Lindberg

Sigge Lindberg föddes år 1897 i Helsingborg. Han växte upp på Planteringen och var med och bildade klubben Falken som 13-åring. Han tillhörde den generationen som fick sparka boll i många år utan att ha någon boll. Man virade ihop gamla tidningar och band snören om. Målen bestod av trä-läkten som placerats i ett par julgransfötter med ett band emellan som ribba.
Grabbarna spelade oftast i tofflor eller vanliga slitna skor. Inför en match mellan Falken och Ramlösa hade Falken kommit över ett par fotbollskängor, man tilldelade högeryttern högerdojan och vänsteryttern vänsterdojan. Under sin uppväxt representerade Sigge även Örnen, Saga, BK Drott och IFK Helsingborg innan han år 1921 blev värvad till HIF för en överrock.

Han beskrivs som "stark som en björn och smidig som en katt". Han var känd för sina djärva utrusningar och sin talang att klistra de svåraste bollar. Han ska ha haft karaktäristiska utsparkar där han "flög" fram ett par meter med bollen.

Samma år som han blev HIF:are gjorde han även sin första landskamp. Sverige skulle möta Österrikes "Wunderteam" nere i Wien. Österrikes landslaget räknades då som ett av världens bästa. Matchen slutande 2-2, resultatet var mycket bra för Sverige. Sigge var matchens lirare och briljerade så pass mycket att han ska ha fått österrikiska publiken att "dansa och le" av förtjusning. I denna match spelade även HIF:arna Petter Malm, Victor "Vidal" Horndahl och Hjalmar "Julle" Andersson.

År 1922 spelade HIF en match mot Arsenal på Olympia. Engelsmännen var på en Sverige-turne och hade slagit storlagen Örgryte, GAIS och IFK Göteborg på ett övertygande sätt. Mot HIF på Olympia vann dem med knappa 1-0. Några dagar efter matchen dök Arsenals manager Leslie Knighton upp på AB Plåtförädling i Raus Plantering där Sigge jobbade. Han erbjöd Sigge ett kontrakt med Arsenal men Sigge tackade nej.

År 1924, samma år som Allsvenskan såg dagens ljus hölls Olympiska spelen i Paris. Till skillnad från nu så hade OS en hög status för fotbollen. I det svenska fotbollslandslag som reste till Paris fanns HIF:arna Charles Brommesson, Axel "Massa" Alfredsson, Albin Dahl och Sigge Lindberg. I turneringen blev Sverige bronsmedaljörer, detta räknas till den första internationella triumf för det svenska fotbollslandslaget. Sigge blev utsedd till bästa målvakt tillsammans med Ricardo Zamora. Spaniens Zamora var länge ansedd som världens främste och kan även idag kallas för "målvakternas målvakt". I samband med OS-turneringen fick Sigge smeknamnet "Nordens Zamora" ute på kontinenten. "Norden" ska ha syftat på norra Europa.År 1929 blev Sigge allsvensk guldmedaljör med HIF. Guldlaget blev legendariskt och var det första lag från Skåne att dominera svensk fotboll.
Året därpå upprepade HIF-laget bedriften.
Framför sig hade Sigge högerbacken Nisse Axelsson och vänsterbacken Arne Johansson.Sigge spelade totalt 10 år i sitt HIF.Landslagskarriären avslutade han där den en gång började, i Wien. Han var mycket populär i Wien och blev första utlänning att tilldelas Österrikiska fotbollförbundets guldmedalj. Han blev även den första Stora Grabben i svensk fotboll och först att ha gjort 50 landskamper.

Efter fotbollskarriären skrev Sigge med hjälp av författaren Georg L. Dahlin sin självbiografi "Mitt liv mellan stolparna". Boken blev en klassiker och även en pionjär inom sin genre eftersom det då var ytterst ovanligt att en idrottsman skrev en självbiografi.

Som person ska Sigge ha varit trevlig och levnadsglad. Vid festliga tillfällen sjöng han gärna sin favorit, skräddarevisan. Ibland kunde han gå ut med en boll på Planteringen och stå och jonglera som en cirkusartist med nävarna, ungarna ska ha flockats omkring honom. På Planteringen hade Sigge även en egen liten verkstad. Där smidde han egna inredningsdetaljer, bla lampor. Ofta ska där ha varit gamla HIF-spelare på besök för att snacka fotboll.

Sigges sista 20 år förmörkades av att han blev totalt blind. Förmodligen efter slarv med skyddsglasögonen under sitt arbete som stålsvetsare på AB Plåtförädling. För att trygga Sigges och hans familjs framtid agerade hans gode vän och tillika HIF-legendaren Harry Lundahl. Harry ordnade två unika matcher där Sveriges och Danmarks landslag möttes, utlandsproffsen flögs hem och det blev storpublik både på Parken i Köpenhamn och på Ullevi i Göteborg. Hela behållningen gick till Sigges familj som kunde köpa ett av barnrikehusen på Eskilsminne.
Under sina sista levnadsår gjordes en intervju med Sigge i hans hem av journalisten "Jolo". När Arsenals kontraktsförslag kom upp till tals sa Sigges fru Inez: "Att du inte tog det". Då svarade Sigge: "Aaaaa, jag var så glad för HIF".
Ett annat citat av Sigge: "En sak i livet ångrar jag aldrig, det är att jag blev HIF:are"

Text: Philip Frank